Allt är bara piss
ja just nu känns det som det, först att jag och max har gjort slut.
Sen var jag uppe hos pappa i helgen för att fixa studenplakat och hälsa på och så.
Men det var väldigt deprimerande, karin som har cancer, har inte länge kvar att leva och ligger bara i sängen hemma och väntar på att dö.
Så det är ju väldigt kass stämning där, hon måste ha hjälp med allt hon gör, och då är det pappa som stannar hemma hela dagarna och hjälper henne.
sist jag var uppe var drygt en månad sen, och då såg hon ganska fräsch och frisk ut, men nu var det som en chock när jag såg henne.
Hon hade åldrats 30 år, hennes armar var som en 3 årings och hela hennes kropp var alldeles tanig,
känns jobbigt att se det och inte kunna hjälpa henne.
Doktorn har gjort allt som går men det finns ingen hjälp, hela hennes kropp är full av cancer.
Egentligen skulle hon kunna dö när som helst. men hon kämpar för att hon fick ett till barnbarn för någon dag sedan och hon får snart besök av dem så hon har något hon vill kämpa för.
Men sen är det inte långt kvar.
Kändes så sjukt konstigt att krama henne hejdå och veta att det var sista gången jag kramade henne, någonsin.
Jag ville ju inte gråta eller något, för pappa har sagt att jag måste bete mig som vanligt och det gjorde jag.
Förstår ju att jag inte kan börja böla där framför henne, då mår hon väll ännu sämre.
Det är såna här saker som man tror aldrig händer en själv, men ja karin har levt med cancer i fem år, och innan hon visste det så hade hon haft det i ett halvår - år något sånt.
Känns så hemskt.
Jag skulle hellre vilja dö omedvetande, allså typ bli påkörd av en buss och dö, inte ligga hemma i min säng, sakta ruttna bort och vänta på att få dö.
Och nu när jag kommer hem så säger mamma att Gunnar (en som mammat träffat för drygt en månad sen) har gjort slut.
och det är också lite deprimerande, för mamma har varit som en helt annan människa, mycket och då menar jag det verkligen MYCKET gladare, och det har även gjort mig gladare.
Men nu är hon väldigt nere och ja det känns ju inte så glatt att komma hem till det när man varit hos pappa
nu ska jag se någon film och fixa mina naglar.
och hoppas på att det kommer ljusare tider. för det gör det ju alltid.
Men för mig och mina föräldrar verkar det vara som att de ljusa tiderna inte är så långa perioder som de borde vara.
Tjing
Sen var jag uppe hos pappa i helgen för att fixa studenplakat och hälsa på och så.
Men det var väldigt deprimerande, karin som har cancer, har inte länge kvar att leva och ligger bara i sängen hemma och väntar på att dö.
Så det är ju väldigt kass stämning där, hon måste ha hjälp med allt hon gör, och då är det pappa som stannar hemma hela dagarna och hjälper henne.
sist jag var uppe var drygt en månad sen, och då såg hon ganska fräsch och frisk ut, men nu var det som en chock när jag såg henne.
Hon hade åldrats 30 år, hennes armar var som en 3 årings och hela hennes kropp var alldeles tanig,
känns jobbigt att se det och inte kunna hjälpa henne.
Doktorn har gjort allt som går men det finns ingen hjälp, hela hennes kropp är full av cancer.
Egentligen skulle hon kunna dö när som helst. men hon kämpar för att hon fick ett till barnbarn för någon dag sedan och hon får snart besök av dem så hon har något hon vill kämpa för.
Men sen är det inte långt kvar.
Kändes så sjukt konstigt att krama henne hejdå och veta att det var sista gången jag kramade henne, någonsin.
Jag ville ju inte gråta eller något, för pappa har sagt att jag måste bete mig som vanligt och det gjorde jag.
Förstår ju att jag inte kan börja böla där framför henne, då mår hon väll ännu sämre.
Det är såna här saker som man tror aldrig händer en själv, men ja karin har levt med cancer i fem år, och innan hon visste det så hade hon haft det i ett halvår - år något sånt.
Känns så hemskt.
Jag skulle hellre vilja dö omedvetande, allså typ bli påkörd av en buss och dö, inte ligga hemma i min säng, sakta ruttna bort och vänta på att få dö.
Och nu när jag kommer hem så säger mamma att Gunnar (en som mammat träffat för drygt en månad sen) har gjort slut.
och det är också lite deprimerande, för mamma har varit som en helt annan människa, mycket och då menar jag det verkligen MYCKET gladare, och det har även gjort mig gladare.
Men nu är hon väldigt nere och ja det känns ju inte så glatt att komma hem till det när man varit hos pappa
nu ska jag se någon film och fixa mina naglar.
och hoppas på att det kommer ljusare tider. för det gör det ju alltid.
Men för mig och mina föräldrar verkar det vara som att de ljusa tiderna inte är så långa perioder som de borde vara.
Tjing
Kommentarer
Trackback